Burma

(BUR)

Varifrån kommer Burman?

Det vore roligt att tänka sig Burman som en mångtusenårig, helig ras i sitt hemland - men så är nog inte fallet. Många anser i dag att burmakatten är sprungen ur två eller flera vanliga indiska och burmesiska varianter. Det är troligt att Siamesen är en av de raser som bidragit till dagens Burma.

År 1930 visade amerikanen Joseph Thompson en honkatt, som han nyligen tagit med sig från Burma, på en kattutställning i San Fransisco. Med sin korta, glänsande bruna päls och gula ögon väckte hon stort uppseende, även om de flesta trodde hon var en dåligt maskad Siames. Wong Mau, som honan hette, är anmodern till västvärldens Burmastam.

Redan 1936 godkändes Burman som ras av amerikanska CFA. Efter andra världskriget togs de första Burmorna över till England, där exempelvis honan Laos Chili Wat och hanen Cas Gatos de Foong blev mycket betydelsefulla för den engelska Burmastammen. Fortfarande var alla Burmor bruna.

Den första blå Burman föddes i England på 1950-talet och sedan dess har ytterligare åtta färger tillkommit: choklad, lila, röd, creme, brun-, blå-, choklad-, och lilasköldpadd.

Till Sverige kom de första Burmorna från England år 1957. De var båda bruna och hette Nilgiris Bura Turea och Pussinboots Fudge. Den första svenska blå Burman föddes 1966; de övriga färgerna "droppade in" under 70-talet med hjälp av importer från England.

Hur ser Burman ut?

Burman är en elegant katt av orientalisk typ med kort, tätt liggande sidenblank päls och gula ögon. Den får inte likna en Siames i kroppsbyggnad och inte heller gå för långt åt andra hållet och påminna om Brittisk Korthår. Kroppen är naturligt muskulös och bör vara tyngre än den ser ut att vara, med rundad bringa, slanka ben och ovala tassar. Svansen bör vara av medellängd, lätt avsmalnande mot en rundad svansspets.

Burmans huvud bör sett framifrån ha en kort och trubbig kilform. Partiet mellan öronen önskas lätt rundat mellan medelstora, väl åtskilda öron som bör vara breda vid basen med lätt rundade spetsar. Ögonen skall vara brett placerade, stora, uttrycksfulla och så gula som möjligt. Något annat, som är mycket väsentligt, är att ögonen har en speciell form - med sned orientalisk överlinje och rundad underlinje - som starkt bidrar till Burmans speciella "look". Vad gäller Burmahuvudets profil är det viktigt med ett väl markerat stop vid näsroten och markerad haka.

Burmastandarden visar många exempel på att Burman skall vara "lagom" - mellanstor kropp, mellanstora öron, medellång svans, lagom orientalisk. Men om man av detta lockas till att tro att Burman har något sorts "varken-eller"-utseende tar man ordentligt miste. "Lagom" kan bytas ut mot "harmonisk" som nyckelord för Burmans utseende. Betraktaren måste vara känslig för helhetsintrycket av balans och för den särpräglade, subtila Burmalooken för att riktigt förstå Burmans särart och skönhet.

Hur är det att ha en Burma?

Burman är alltså en vacker katt. Tyvärr lever en gammal uppfattning att "Burman har utseendet för sig, men temperamentet mot sig" fortfarande kvar på sina håll. I den tidiga svenska Burmastammen fanns också en del problem med humöret. Men man kan bara beklaga "gamla sanningars" sätt att leva kvar långt efter det att de upphört att gälla. Att Burman är en ras som ökat explosionsartat under 1980-talet och visar alla tendenser till att fortsätta att öka mycket starkt, att Burman ofta är en av de största korthårsraserna på våra utställningar, beror helt enkelt på att Burman som ras numera är ovanligt trevlig. Att de som köper en Burmakattunge, så ofta (ibland till sin egen förvåning) fortsätter att samla på sig fler Burmor, beror helt enkelt på att de inte kan låta bli.

Burman är en glad katt, med massor av energi och livsmod. Det är en mycket social varelse, som älskar sin ägare med smickrande inlevelse men ger även främlingar en chans att komma och bekanta sig. De leker och busar även vid vördnadsbjudande ålder och är ofta mycket förtjusta i att apportera allehanda föremål. De har utpräglad personlighet, både starka och och mjuka. De kräver ibland ett visst mått av uppfostran, men är lyhörda för stämningar, och tycker framför allt om att kela och umgås. Deras driftsliv kan kanske upplevas som ett mera besvärande uttryck för deras sociala natur - honorna börjar ofta löpa tidigt och intensivt.

Men Burman är inte skränig, klängig eller den sorts varelse som kräver att ta över hela ditt liv eller blir svartsjuk på dina vänner. De är "riktiga katter" med självständighet och hemligheter. Men de kräver att få dela ditt liv. En Burma är fel katt för den som vill ha ett djur man lever parallellt med, utan närhet. För den som däremot söker en "fyrfota vän för ömsesidig vänskap och respekt" är Burman ett mycket bra val. Den är katten med rik förmåga att ge och ta emot kärlek.

Källa: Burmaklubben